Skepp Ohoj alla tänkare!

Jag sitter här nu i soffan och försöker hålla tillbaka hostningarna för de gör så ont i lungorna och i huvudet att hosta att jag vill bara bli frisk och slippa hosta nå mer! Men hoppas kan man alltid göra, jag hoppas jag är tillräckligt frisk i morgon för att kunna jobba...

Anyslut... Jag har en fundering och som rubriken lyder handlar den om kärlek!

Jag tror inte att särskilt många egentligen vet vad kärlek är för något. Jag tror att många säger till sin nye partner "Jag är kär i dig, det känns som att detta är på riktigt! Detta är inte fake utan detta är 100% äkta kärlek!" Som dem säkerligen sagt till alla sina tidigare partners också. Anledningen till att jag tror att det är så är för att jag själv har varit med om det. Inte att jag sagt det själv utan att andra har sagt så till mig och när de väl tog slut och dem skaffade en ny så kunde man gladerligen läsa detta på deras fb-vägg: "Åh, vad jag älskar dig, jag trodde aldrig att man kunde älska någon såhär mycket! Jag har aldrig känt såhär förut..." Bla bla bla! Jag tycker det tillslut blir rätt så tröttsamt, men sen så tror jag också att många tror att dem är kära men dem egentligen är kär i kärleken/kärheten. Förstår ni vad jag menar?

Det jag menar är att man tror att man är kär i den här människan, fast man kanske bara är väldigt attraherad och tror då att detta är kärlek, eller att man bara tycker om han/henne väldigt mycket och tror då att man är kär?

Jag vet själv att jag tidigare blev väldigt lätt "kär" i kärleken, medans min partner sade jag älskar dig till mig så kände jag inte att jag älskade han/henne tillbaka på samma sätt. Jag trodde jag var kär, men såhär i efterhand märkte man att det endast var kärheten/kärleken man blev kär i. 

Jag tycker det är konstigt att man från ena stunden känner att man älskar denna människa väldigt högt och skulle kunna göra vad som helst för han/henne och att man vill dela sitt liv med denna för att när det tar slut bara några dagar eller veckor senare ha hittat en ny som man "älskar". Eller är det bara jag som är helt ute och cyklar?

Jag anser att om man nu verkligen hade sådana där kärleks och älskar - känslor för denna människa så kan man väl inte bara helt plötsligt en dag sluta älska han eller henne? Det funkar inte så i min värld! Det måste ju ha hänt något eller att man har känt att jag har nog inga känslor kvar ett tag innan man inser att det helt plötsligt inte finns kvar några känslor? Jag vet inte, men det är vad jag anser i alla fall. 

Visst tycker jag att det är bra att man inte ligger och deppar för att förhållandet tar slut i all evighet, men om man hade planer på att flytta ihop, var förlovad eller rent av var gift så tycker jag ändå faktiskt att man måste få sörja i sin egen tid. Livet går vidare, men allt fungerar i sin egen takt!  

Ja de var väl allt för detta blogginlägg, jag har fått ur mig mina tankar om kärleken i alla fall för just nu. ^^ SÅ nu ska jag fika och vila medans jag glor ögonen ur mig på G A ^^

"Allt som vi verkligen älskar är oersättligt, och allt som vi kunnat tänka oss ersätta har vi aldrig i sanning älskat..."